Att bekämpa äppelvecklaren

Fåglar i trädgården och renborstade stammar är bästa hjälpen för villaägaren att bekämpa äppelvecklaren. Feromonfällorna är en bluff och något som bara tillverkaren tjänar på.

Det finns feromonfällor till salu som ser ut som små pappershus och kostar bortåt en hundralapp. I botten ligger en klisterskiva med feromonbete. Tanken är att man ska sätta upp en sådan fälla i sin trädgård för att fånga äppelvecklarhanarna och få slut på alla angrepp.
Men det fungerar inte. Visst kan det fastna några hanar på fällans klisterbotten men det behövs bara en friflygande hane för att många honor ska befruktas och lägga ägg i ditt äppelträd. Ägg som kläcks till larver som borrar sig in i äpplet för att kalasa på kärnorna.
Feromonfällan är en prognosfälla som ofta används av kommersiella odlarna för att visa om det finns äppelvecklare i odlingen men någon bekämpning kan inte åstadkommas med en eller två fällor i trädgården. Att den annonseras mot villaägare som bekämpningsmedel är ett lönsamt försäljningstrick från tillverkaren.
Det bästa en villaägare kan göra är att bjuda in småfåglar genom att bygga lämpliga holkar och sätta upp i äppelträden. Ett snyggt fågelbad med alltid rent vatten är inte heller fel. Blåmesar, svartvit flugsnappare, talgoxe och andra småfåglar med ungar tar varje dag en oerhörd mängd insekter.
”Tusende och millioner insekter plockas helt oförmärkt bort av dem allt under det att de samtidigt med sina livliga rörelser och, en del, med sin täcka sång liva trädgårdarna” skrev Olof Eneroth i Handbok i Svensk Pomologi. Så rätt.
Man kan också bygga en fladdermusholk och få ytterligare hjälp med bekämpningen.
När äppelvecklarlarven ätit klart i ett äpple går den ofta vidare till nästa äpple i trädet. Genom att gallra karten kommer äpplena att sitta med längre avstånd och övergången försvåras.
Det är bra att granska frukten på trädet då och då. Har äpplena bruna fläckar får man ta bort dem. 
Angripna äpplen faller från trädet. Plockar man upp fallfrukten omedelbart och kastar den i soporna kan man få med larven men ofta har den redan lämnat sitt äpple. Att borsta stammen på äppelträdet ren från lavar och lösa barkbitar är ett bra sätt att reducera antalet gömställen för pupporna.
Professor Peter Witzgall säger så här:
-- Att samla upp angripna äpplen tidigt är viktigt. De kan användas till matlagning, kakor etc. Oftast blir det tillräckligt med frukt ändå. "Diversitet", det vill säga mångfald i trädgården, (att odla olika naturligt förekommande växter) hjälper också.

Förvirringsmetoden

Den feromonbaserade förvirringsmetoden är en biologisk bekämpningsteknik som nu provats under två år i Rörum med lyckat resultat.

Alla äppelodlare, utom kravodlare, sprutar sina äppelträd mot insekter och sjukdomar. Värst är det nere i Europa. I vissa regioner i Frankrike och Spanien har till exempel äppelvecklaren blivit så resistent mot bekämpningsgiftet att odlingarna besprutas upp till 15 gånger per säsong med pyretroider och organofosfater.
-- Giftanvändningen började på allvar efter andra världskriget, berättar Marie Bengtsson, kemist på lantbruksuniversitetet i Alnarp. Under kriget hade man använt DDT för att man hade problem med parasiter på soldaterna i skyttegravarna. Organofosfaterna var också en spinoff från kriget då de användes som stridsgas mot människor. När det fungerade, så varför inte använda dem i odlingarna, tänkte man.
I dag används framförallt ospecifika och mycket giftiga organofosfater som till exempel Gusathion mot fruktskadeinsekter. De här preparaten slår ut målinsekten (alltså den man vill bli av med) men också målinsektens naturliga fiender. En andrahandseffekt blir då angrepp av nya skadegörare som kvalster, löss, nattflyn, minerarmal och bladvecklare som i sin tur kräver giftbekämpning. Giftbesprutningarna skapar en ond cirkel.
                Nu är andra tider. Vi konsumenter kräver med allt starkare röst giftfri frukt. Glädjande nog har forskningen på att ta fram biologiska bekämpningstekniker kommit igång. Professor Peter Witzgall på lantbruksuniversitetet i Alnarp leder ett projekt som handlar om att bekämpa äppelvecklare med feromoner. Det går till så att man lindar snören indränkta med syntetiskt sexualferomon runt grenar i äppelträden. Hela äppelodlingen luktar hona. Inte en enda insekt sätter livet till men äppelvecklarhanarna blir så förvirrade att parningen förhindras. Tekniken går också under namnet förvirringsmetoden.
En fördel med metoden är att rovinsekter och andra viktiga insekter inte påverkas. En annan fördel är att insekterna knappast kan bli resistenta mot den här metoden. Det skulle kräva att de blir resistenta mot det egna sexualferomonet.
Den tredje stora fördelen med förvirringsmetoden är förstås att äpplena inte förgiftas. Det innebär å andra sidan att redan befruktade honor kan flyga in från icke feromonbehandlade odlingar i närheten och förstöra frukten. Därför kräver ett lyckat förvirringsprojekt att man behandlar stora områden. I Rörum samarbetar ett tiotal odlare på en yta av 90 hektar och ungefär 1000 feromonsnören per hektar.
Det var på grund av ett hot om totalförbud mot kemisk bekämpning i äppelodlingarna i Rörum på Österlen som det här feromonförsöket i stor skala kunde komma igång. Ett större vattenskyddsområde längs Rörums å måste bevaras rent från insektsgifter och Region Skånes miljövårdsfond kunde finansiera forskningsprojektet.
Kommer nu odlarna överallt i Skåne att börja använda den icke-giftiga förvirringsmetoden? Peter Witzgall:
                     -- Vi vet inte, är nog det rätta svaret. Dels beror det på om vi får ytterligare medel för att fortsätta med projektet. Sen, efter kanske ytterligare två eller tre år av försöksverksamhet, borde odlarna kunna använda tekniken själva. Om de sedan gör det beror delvis på om Gusathion finns kvar, förbud som till exempel i Norge väntas inom kort. Sen måste vi lyckas med att överföra kunskap till odlare och rådgivare. Främst är det dock odlarens intresse och motivation som avgör. Om odlaren ser minskad insekticidbekämpning som ett marknadsföringsargument för den skånska frukten gentemot billiga importer till exempel från Polen och för den skånska regionen som kulturlandskap för turister att besöka, ökar möjligheten att man övergår till biologiska bekämpningsmetoder.

Texten har tidigare varit publicerad i Pomologen, medlemstidning för Sveriges Pomologiska Sällskap.