Om psykopati

Psykopati är ett laddat ord som associerar till kriminalitet, sadism, missbruk och normlöshet. Det för tanken till den kannibalistiske Hannibal Lecter och till Ted Bundy, sexuell sadist och seriemördare. Ingen annan psykiatrisk diagnos har gett upphov till en lika infekterad debatt och så många missförstånd.

Psykopati kommer av psyche, själ, och patos, lidande. Begreppet psykopati, som alltså betyder själsplågor, har använts från början av 1800-talet. Fram till början av 1900-talet tjänade ordet som uppsamlingskorg för en rad mentala avvikelser. Först så småningom kom användningen att begränsas till den personlighetsstörning som vi i dag menar karaktäriseras av bland annat ytlig charm, egocentricitet, brist på empati och avsaknad av ånger- och skuldkänslor.

För den psykopatiska personligheten har använts en rad beteckningar i svensk psykiatri: abnorm personlighet, karaktärsabnormitet, tidig karaktärsstörning och primär karaktärsstörning. När en beteckning hade fått negativ klang uppstod ett nytt ersättningsord.

I sin avhandling om psykopatibegreppet från 1978 ger Henry Werlinder en lång lista med begrepp knutna till psykopati. Bland synonyma benämningar hämtade från den internationella psykiatriska litteraturen hittar vi rudimentär sinnessjukdom, moralisk okänslighet, moralisk färgblindhet, mentalt obalanserad, sinnessjuk karaktär, född kriminell, fasadpersonlighet, medfödd brutalitet, morbid personlighet och konstitutionell psykisk underlägsenhet.

Werlinder påpekar själv att hans uppräkning av 160 begrepp är ofullständig. I den engelska litteraturen hittar man beteckningar som karaktärsbrist, manipulativ personlighet och psykosatipat.

Men finns verkligen psykopaten? Eller är han, som vissa tror, lika påhittad som trollet?

Vi kan önska att det vore annorlunda men psykopater finns och har alltid funnits. Den amerikanska forskaren Jane Murphy som studerat psykiska störningar i traditionella samhällen fann hos de yupic-talande eskimåerna i nordvästra Alaska ordet kunlangeta som betydde han vet hur man beter sig men han gör inte så och det användes för män som ljuger, fuskar, stjäl, vägrar att gå med och jaga och, när de andra männen går på jakt, utnyttjar kvinnorna sexuellt. Kunlangetan blir gång på gång förd till de äldre männen för att bestraffas men inget biter på honom. Hans öde kunde förr bli att någon knuffade honom från isen när ingen såg. 

Samma forskare studerade yorbastammen i Nigeria. Arankan var dessa människors beteckning för en individ som upprepade gånger bryter mot stammens regler. Hos de två folkgrupperna fanns schamaner och medicinmän som botade sjukdomar men ingen förväntade sig att de skulle kunna bota en arankan och kunlangeta. 

Philippe Pinel (1745-1826), kallad den franska psykiatrins fader, visade i sin bok om sinnessjukdomarna från 1810 på att en individ kan ge intryck av att vara vid sitt fulla förstånd –-hans tänkande är logiskt och ogrumlat –- men ändå vara mentalt sjuk. Det finns människor som gör vansinnesdåd utan att vara vansinniga. Manie sans délire, galen utan vanföreställningar, kallade Pinel det här tillståndet.

Mot slutet av 1920-talet påbörjade den amerikanske psykologen G E Partridge ett forskningsprojekt som skulle ge ett mer avgränsat innehåll åt det förvirrande begreppet psykopatisk personlighet. Hans förslag blev att använda termen sociopat för den undergrupp av individer som bryter mot sociala normer, visar en djuprotad social missanpassning och är svåra att förändra i riktning mot normalt fungerande individer via uppfostran eller straff.

Men psykopati fortsatte att användas som en diffus diagnos. Det illustreras av att i början på 1960-talet fick 98 procent av de intagna i statsfängelset i Illinois diagnosen psykopat medan endast 5 procent av internerna i ett annat fängelse i den amerikanska mellanvästern gavs samma diagnos. 

År 1941 kom ett banbrytande amerikanskt verk skrivet av Hervey Cleckley med titeln The Mask of Sanity. Cleckley menade att psykopaten kan framstå som en normal, fullt anpassad person men i själva verket utmärks av stora brister. Han förstår samspelet mellan människor men saknar de känslor som man förbinder med det. Cleckley, som lutade åt att psykopati orsakas av en biologisk defekt, kallade dessa speciella svårigheter för semantisk demens och menade att psykopaten troligen inte förmår att uppfatta språkets emotionella valörer. Psykopaten kan låtsas att han förstår begrepp som lojalitet och ansvar men de förblir tomma ord. Forskare som testat Cleckleys hypotes har kunnat visa att psykopater och människor utan uttalade psykopatiska drag verkligen har olika sätt att bearbeta känslomässigt laddade ord.

Cleckley har starkt influerat tänkandet kring psykopati. Bland annat har han påverkat Robert Hare, internationellt känd kanadensisk psykologiprofessor med livslång yrkeserfarenhet av kriminella psykopater. Hares bok Without conscience: The disturbing world of the psychopaths among us utgavs 1993 för att 1997 utkomma på svenska med titeln Psykopatens värld.

I Sverige har psykopatibegreppet debatterats livligt. På 1960-talet framförde motståndarna att diagnosen var stigmatiserande och bidrog till negativa förväntningar som kunde bli självuppfyllande profetior. Debatten ledde till att det blev tabu att tala om psykopater. P-ordet förpassades ur vokabulären och benämningen blev sociopat för att senare, på 1970-talet, ersättas av det eufemistiska ”särskilt vårdkrävande”.

Jan-Otto Ottosson, som utgav sin bok Psykiatri år 1983, hävdade dock att benämningen psykopati var att föredra –- psykopatiska personlighetsdrag måste bedömas efter hur en person beter sig mot andra människor och inte efter sociala faktorer som asocialitet och kriminalitet eftersom vad som är asocialt och kriminellt varierar från samhälle till samhälle medan reglerna för mellanmänsklig samvaro är mer universella.

I dag är psykopat åter ett godkänt ord som kommit tillbaka i bruk men alla är inte överens om hur det ska användas. Psykopat har tyvärr blivit ett vanligt skällsord för alla slags misshagliga människor -- till exempel en tölpig chef eller en politiker som man ogillar. Det är bara att hoppas att det ska växa fram en större återhållsamhet med att sätta stämpeln psykopat på sin nästa.

Fortfarande kan man möta åsikten att primitiva fördomar och vidskeplighet tillåts styra klassificeringen av psykopater. Kan det hända att svenska kliniker och forskare klassificerar någon som psykopat på oriktiga grunder? Många av oss har någon gång fått en förhastad diagnos av en stressad läkare på vårdcentralen, ätit medicin utan att notera någon förbättring och blivit tvungna att söka vård på nytt. Psykologer och psykiatriker är inte heller ofelbara och det kan inte uteslutas att misstag har blivit begånget någon gång.

Seriösa kliniker och forskare använder dock en vetenskapligt väl underbyggd metod för att ställa sin diagnos. Det krävs mycket mer än ett enda brott, en enda betalningsanmärkning eller ett enda svek. Diagnostiken är ett grannlaga, tidskrävande arbete och gör man det korrekt är risken för att någon ska få en falsk etikett så gott som obefintlig. För att göra sin bedömning använder klinikern en intervju som följer Robert Hares så kallade psykopatichecklista. Listan omfattar 20 frågeområden som avser beteenden och särskilda personlighetsdrag vanliga hos psykopater: 1 talförhet/ytlig charm, 2 grandiositet, 3 behov av spänning, 4 patologisk lögnaktighet, 5 bedräglig/manipulativ, 6 saknar ånger och skuldkänslor, 7 ytliga affekter, 8 bristande empati, 9 parasiterande livsstil, 10 bristande självkontroll, 11 promiskuöst beteende, 12 tidiga beteendeproblem, 13 saknar realistiska och långsiktiga mål, 14 impulsiv, 15 ansvarslös, 16 tar inte ansvar för sina handlingar, 17 många kortvariga äktenskapsliknande förhållanden, 18 ungdomsbrottslighet, 19 överträdelse av villkorad frigivning och 20 kriminell mångsidighet.

Varje fråga kan ge 2 poäng (stämmer helt), 1 poäng (stämmer delvis) och 0 poäng (stämmer inte alls). Endast för personer som når mer än 30 poäng vill Robert Hare använda begreppet psykopat. Bedömaren läser också register och journaler för att jämföra de svar som kommer fram i den strukturerade intervjun med personens dokumenterade bakgrundshistoria.

Fast ingen psykopat är den andre lik finns det mycket som är gemensamt för gruppen. Brist på empati karaktäriserar många psykopater som därför inte plågas av ånger eller skuldkänslor –- en misshandel kan enkelt bortförklaras med att killen som råkade illa ut hade sig själv att skylla, han var ful eller bög eller stod i vägen. Lägg därtill att psykopaten ofta har en lättväckt vrede -- det kan räcka med att han av misstag får en liten knuff för att han ska bli topp tunnor rasande och slå tillbaka hårt –- och är styrd av sina impulser, har svårt att vänta och vill ha allt genast. 

Varför blir psykopaten så ofta svårt kriminell? Bland annat därför att han –- det finns kvinnliga psykopater men de flesta är män -- har den oberördhet som krävs för att begå ett brott. Psykopaten får inte magont eller hjärtklappning i skrämmande situationer som skulle få oss andra att skaka av rädsla. Att utföra ett brott är bara häftigt. Visst, han kan bli misstänkt och eftersökt men att bli jagad av polisen är också spännande.

Den kriminella tillvaron kan leda till många frihetsberövanden -- psykopaten kan komma att tillbringa mer än halva sitt liv innanför fängelsemurarna -- men han tar det med jämnmod, att begå brott är alltför lustfyllt för att vilja lägga av och straffet är det pris han måste betala för ett liv med häftiga upplevelser. Forskning har visat att psykopati är den faktor som bättre än någon annan förutsäger återfall i kriminellt beteende och farlighet.

Under arbetet med att skriva boken Att lära känna psykopaten som utgavs första gången 2004 mötte jag psykopater och kunde studera deras livsstil. Det gjorde mig viss om att brotten ger psykopaten så stora kickar att han kommer att utveckla ett behov av stark spänning och det förhållandet har kanske störst betydelse för varför psykopaten utför brott efter brott  -- efter en lustfylld stöt som gjort honom kickad ser han fram mot nästa.

Beroende definieras som ett beteende som personen inte kan kontrollera utan upprepar igen och igen trots svåra negativa konsekvenser. Psykopater är ofta missbrukare av alkohol och/eller narkotika. Min hypotes är att genomförandet av ett brott också påverkar hjärnans belöningssystem och när hjärnan kräver detta lustfyllda ögonblick om och om igen har psykopaten hamnat i vad vi kan kalla ett brottsberoende.

För hjärnan verkar det inte spela någon roll om belöningssystemet i hjärnan aktiveras av en drog eller ett beteende. Precis som drogmissbrukaren ökar sina doser allt efterhand ökar spelmissbrukaren sina insatser –- med tiden krävs en större dos för att få samma kick. Likadant ser det ut att vara för psykopaten. Det startar ofta med små brott i tidig ålder och övergår till grövre våldsbrott, ekonomiska brott och narkotikabrott –- för starkare spänning och högre vinst.

Psykopater svarar för en stor del av alla brott som begås i landet och utgör en stor del av internerna i våra fängelser. Professor Sten Levander uppskattar att cirka 20 procent av alla de svåra våldsbrottslingarna i landet är psykopater. Om forskning kan visa att brott påverkar belöningssystemet i hjärnan hos kriminella psykopater som därför utvecklar ett speciellt beroende måste en viktig uppgift för vetenskapen vara att ta fram en fungerande behandling.

Denna artikel av Görel Kristina Näslund har tidigare varit införd som understreckare i Svenska Dagbladet. Vill du veta mer om psykopati och psykopaters beteende, läs Lär känna psykopaten av Görel Kristina Näslund, Natur och Kultur, 2004.

hem